Novellen jag skrev i skolan (nejjagvetdupallarinteläsa)

Den här berättelsen handlar om det fruktansvärda som inträffade hösten 2008. Det fruktansvärda som rev ett djupt sår i våra liv. Vi bröt ett varsitt av våra ben den kvällen. De läkte aldrig och vi får halta livet ut.

Vi hade aldrig något att göra. Vi träffades och vandrade omkring i stan likt vålnader ingen såg. Enbart för att vi inte hade något att göra, enbart för att döda tid. Och vi visste alltid att den här tiden som vi hela tiden kämpar för att döda, det är den tiden som till sist kommer ta våra liv. Men vad ska man göra? Ska man ge upp? Lägga sig att dö? Nej vi fortsätter vår Don Quijotekamp mot döden. För det är ju ändå så att man inte kan undgå döden genom att sluta leva. Man får aldrig ge upp.

Himlen var lika grå som trottoarerna och luften lika kylig som människorna nere i tunnelbanan. Vi satt på skylten i Slussen, vår tillflyktsort, vår dagliga utgångspunkt. Blöta löv låg som en brun smutsig gröt på trägolvet och ingen sa någonting. Människor fotograferade uppe på Gondolen precis som tusentals andra före dem. Alla med en lika unik bild av Stockholm. För även om alla tar en bild från samma plats med samma motiv så ser alla staden på ett eget unikt sätt. Bussen mot Sofia lämnade busshållplatsen under oss och ett gäng fjortonåringar stod utanför donken, lika meningslöst tuffa som alla andra fjortisar i Sverige. De stog där med ”vindenfrånvästlugg” fula jackor och äckligt dyra jeans. Killarna gjorde som vanligt bort sig inför de fakeblonda fjortisflickorna genom att spela allmänt tuffa. Hur blev det så här? Ingen är sig själv längre, alla vill vara någon annan, eller kanske bara vara någon? Men vi brydde oss inte, bara satt där, osynliga för vardagen och blickade ut över den svenska myrfarmen. Varje människa isolerad i sin egen lilla tunnel med sin egen uppgift.

- Vafan ska vi göra? sa Ted uttråkat med det svarta håret hängandes i ögonen. Hans pappa var från Brasilien men nu bodde han ensam med sin mamma och sina syrror ute i en brun villa i Tallkrogen.

Vi hade alla börjat gymnasiet för några veckor sedan och vi var sega från alla läxor och all dålig sömn och mat. Fyra av oss gick i samma klass i nian. Jag, Ted, Erki och Edvard. Alla fyra hade helt olika stil vilket kanske bidrog till att vi var så bra poolare. Alla var olika. Ted var klassens emo i nian men hade bättrat sig nu och hade ganska normala kläder. Erki såg mer estetisk ut med lackskor och uppkavlade byxor. Både hans pappa och hans farfar var arkitekter så det var antagligen det han också skulle bli. Edvard såg lite ut som en brat och hade överklasshalsduk och överklassjacka. Hans farsa var rätt sträng och hans morsa vegeterian. Jag själv körde på eluttagsfrilla och kängor. Vi var helt enkelt ett perfekt gäng.

- Vet inte, vi kan väl köpa godis? Svarar Erki med minst lika uttråkad röst som Ted.

- Visst säger jag och reser mig upp.

Tillsammans går vi till Coop och köper en påse godis. Precis som igår och dagen innan det. Varje dag samma sak, samma vandring genom stan på jakt efter något meningsfullt. Vi försöker starta band men ingen kan spela och ingen som kan spela vill vara med. Ebba gröns låt: ”We’re only in it for the drugs” passar bra förutom att vi inte bor i någon förort. ”Det finns inget att göra i den här trista förorten det finns inget här för oss, nej ursäkta jag överdrev lite grann vi kan ju knarka supa och slåss” texten skrevs för över 30 år sedan men är fortfarande lika relevant som då. Fatta att det inte har funnits något att göra för ungdomar på över 30 år.

Men det här handlar inte om vår tristess. Den här berättelsen handlar om det fruktansvärda som inträffade hösten 2008. Det fruktansvärda som rev ett djupt sår i våra liv. Vi bröt ett varsitt av våra ben den kvällen. De läkte aldrig och vi får halta livet ut.

Vinden susade genom huvudet och det enda jag hörde var ett starkt brus. Hans läppar rörde sig men jag hörde inte vad han sa. Det var 3 timmar efter att vi suttit på skylten. Vi var fyra de var 2. De hade antagligen ungefär samma livsstil som vi. Det vill säga att de inte heller hade något att göra, bara vandra runt på stan precis som vi. Men nu stod vi där och skrek åt varann, som fiender och rivaler. Vi skrek av raseri mot allt. Tristessen i våra liv hade samlat en dold ilska i våra kroppar, den rann ut i händerna och jag knöt dem. Huvudet bultade och blodet blev varmt, det kokade inom mig. Det kändes som att helvetets portar hade öppnats som vid ett vulkanutbrott och lavan strömmade mot ytan, bergstoppen exploderade och kokhet lava sköt upp i luften. Ett gigantiskt rökmoln färgade himmelen svart. Det tjöt i öronen, det tjöt och brusade. När jag såg klart igen låg den ena av killarna på marken. Den andra var borta och vi stog runt han som låg ner. Hans keps låg bredvid honom och 96-jeansen hade fläckar av blod. Det var alldeles tyst igen. Jag satte mig på knä bredvid honom, hjärtat bultade hårt. Jag försökte hitta killens puls men jag kände bara min egen. För varje hjärtslag kändes det som att jag skulle spy och för varje andetag kändes det som att jag dog. Om och om igen. Vad hade vi gjort? Vafan hade hänt? En spark på killens smalben och sen en armbåge i tinningen. Det hade egentligen räckt, men inte idag. Jag fortsatte, vi fortsatte, vi hade gjort det tillsammans.

Vi hade ingen anlednig att slåss. Det hade startat med den ironiska kommentaren ”snygga jeans” och jag tände till direkt. Det hade känts som att det äntligen hände något och jag tror att de kände samma sak. Sen hände det bara.

Vi stod där länge, stirrade på kroppen. Livet hade lämnat honom idag. Eller rättare sagt, döden hade besökt honom.

Det var inte tiden som hade tagit hans liv, det var vi. Hur mycket var våra liv värda nu? Mitt liv försvann samtidigt som hans. Jag tror att i samma stund som döden besökte killen så lämnade livet mig, det lämnade oss. Vi var inte värda någonting längre, vi var inte människor. Vi var bara binnikemaskar som slingrade oss i samhällets tarmkanaler. Vi kom undan med vårt brott, ingen hade sett oss. Den andra killen som hade sprungit iväg vågade antagligen inte anmäla, så jävla fegt.

Men vi bröt ett varsitt av våra ben den kvällen. De läkte aldrig och vi får halta livet ut.